Usch vilken jobbig dag och kväll det här har varit. När jag hälsade på P:s föräldrar och syskon som kom till minnesstunden brast det och högg i hjärtat. Så otroligt starkt av dem att komma till vår minnesstund här på jobbet. Att sen komma in i stora salen där vi skulle vara och se fotot (stor som en affisch) på P som hängde ner från taket gjorde att man återigen kände att det brast för en.
Det var en "fin" ceremoni med en väldigt bra kvinnlig präst, henne som jag haft kontakt med och även berättat för hur P var som person.
Efter denna jobbiga stund och mina tårar rullat ner för mina kinder skulle jag så ta mig i kragen och sätta igång att jobba som om inget hänt och med fullbokad restaurang. Kan väl ärligt säga att det inte varit helt lätt att jobba och försöka vara som vanligt men gästerna vet ju inte vad som hänt och förväntar sig en bra kväll så det var ju bara att köra på.
Mitt humör har under denna tid, 1.5v, verkligen varit upp o ner. Har jag inte varit ledsen har jag varit arg och irriterad och jag är inte mig lik men det kanske får eller iaf kommer vara så ett tag nu. Att sätta ord på sin sorg är inte lätt.
Nu ska jag få gå hem och det ska bli så skönt att få komma hem till Chris o Ben och sen har jag ledig helg så imorgon åker vi till landet, där mamma o Sten är, med syster Anna. Känns helt obeskrivligt skönt att få komma iväg ett par dar och vara med min familj.